svensk text-Phenomenological Process

 

Working procedure,

or A Phenomenological Perspective on the Creative Process

 

Down below you can read about how a creative process can look like. In this case is a phenomenological perspective on the creative process.

The creative process can look differently according to the task I am working on.

 

Målerisk betraktelse

 

Jag betraktar den violetta färgen som min pensel långsamt stryker ut runt den cirkelform som snart kommer att färgas orange. Den formar sakta en rund yta någonstans strax bakom en slarvig kolteckning av en mansfigur.

 

Den violetta färgen leker med minnet av ett pärlemorskimmer. Jag ser det inte men det finns ändå där. Det blixtrar till i aningens bonad och försvinner.. En annan pensel tar upp den orangea färgen från palettbrädan och doppar försiktigt ned den i en mörk röd färg. Den runda ytan tar solens form och färgerna tornar upp mot i kamp mot varandra. Solen lyser och får ännu mera orange ton och nu ler den ett vänligt leende mot mej där den vilar i pärlemorskimrets vagga. En pärlemorknapp.. och en blommig klänning sveper förbi..

 

Bredvid mannen ser jag en svag sketch av en kvinna som håller i en spagettislev. Borde sleven inte fyllas av gröt? Klänningen hon bär får en rosa ton av penseln som bär på minnet av rött när den sveper igenom en stor klick av vit färg.

 

Det vita blir alltmer framträdande ju längre penseln arbetar på duken och det röda i färgen dröjer sej kvar under hennes byst. ..

 

Rosor... violetta rosor.... rosorna förvandlas till spiraler och sprider sej över klänningen.. på näthinnan.. i mitt bröst. Ännu finns de inte på duken, eller gör de det? Jag ser dem ju... de dröjer sej kvar och lägger sej motvilligt på en viloplats. En råspåntbräda någonstans där det doftar jordgubbar.

 

Jordgubbslandet var solljusrött och låg lutat mot det stora blå som låg utbrett över en milsvid yta.

På ytan låg små gröna öar. Skuggor av trädformationer tornade upp på öarna. Guppande for de upp och ner över vattenytan medan jag simmade i det stora blå och hoppades att jag skulle orka hålla näsan ovanför vattenytan. Jag simmade tills någon skulle ropa och säga att jag klarat simborgarmärket. Det var sommar och varm sol men det stora blå var kallt och skrämmande.

 

 

Mannen på duken håller en vriden altfiol i sina armar. Hans händer ser ut att drömma sig runt den medan jag betraktar pipans frånvaro. Och jag hör den.. jag hör hur glöden vidgas och tobaken knastrar när han drar ett djupt bloss och smackar förnöjt. Två snabba bloss och sedan en liten hostning. Nej den är inte där, mannen har ingen pipa....än... kanske sen.

 

Trädet bakom mannen har inga löv. Ännu är de ej.. Diffust finns de där och jag vet att de komma skall. Mörkröda grenar spretar ut i ingenstans, gråtande efter löv som skyler dess nakenhet. Stammen är gammal och grenarna spröda. Spröda av ålderdom och de andas en luft från Jerusalem. Hettan från olivträdet gav stammen den spröda rösten. Rösten som nu tillhör den gamle juden där han sitter lutad mot trädet. Han röker inte i pipan.

Han fingrar vant vid sina korkskruvslockar och suckar djupt, minns sin älskade som inte längre ligger bredvid honom på filten där under trädet. Han minns hur han smeker hennes skuldra och hör de torra

löven maka sej knastrande när hon sträcker sej efter vinglaset.Den torra marken färgas nu grön och mannen med lockarna förblir kvar bakom glas och ram på väggen. Det är där han bor. Han bor där ovanför Tv:n men vill gärna smyga sej in på min duk. Han tar sej frihet. Vilken rackare. Du får allt vänta du gamle man.

 

Mannen med altfiolen satt där före dej och än så länge har han en biljett till första parkett. …. Mannen med altviolinen har inget uttryck. Än..han inväntar och låter mej ge honom läppar. Läpparna formar sej till ett leende. Ett försiktigt leende. Det där försiktiga som låter luften omkring fyllas av en vetskap.

 

Att det är är okay. Luften är klar och ingen är rädd. Medan den oformliga altfiolen alltmer later mej lyssna till Bachs Cellokonsert ser jag hur betydelsen av fiolens utseende bleknar.

Kanske blir den röd, blå eller violett.

Den får bara två strängar. Två strängar som ändå kan je vilken musik jag än önskar mej.

Den är magiskt.

Den kommer att låta sej förvandlas alltefter mina infall. Är det det makt? Är det minneshinnans förvirring eller önskan om ett vackert minne?

 

Kvinnan fyller nu sleven med spagetti som borde ha varit gröt och häller förnöjt upp en slev på en tallrik. Lammbullarna får en grön nyans, den lemonadfärg som fyller bullarna låter sej smaka..grönt.... De gröna bullarna lyser upp mot den orangea hetta som sprider sej mitt på den viloetta himmelen.

Pipan och de lila rosorna är lite avlägsna men ifinns ändå där. De ligger där under en yta av minneshinnor. Pärlemorskimrande minneshinnor.Kvinnan talar till mej men jag hör inte vad hon säger. Hennes läppar rör sej och hon skrattar. Hon tar sleven och tar ett nytt tag i spagettiberget och pekar med den fyllda sleven mot en tom tallrik som skulle kunna vara ämnad för mej.

 

Vill hon att jag ska sätta mej där och dela deras måltid? Menar hon med henne och mannen som ingen pipa har och kvinnan saknar ju rosor på klänningen? Rosor som blivit violetta spiraler och en pipa som blivit en okänd altfiol eller cello?

 

jahaaaaa...Minneshinnan tjocknar, den sträcker på sej och påminner om något. Ibland ser jag den när den gestaltar sej som ett tjockt sammetsdraperi. Ett draperi som är gammalt men synnerligen vackert. Jag kommer att låta plats för det men just nu öppnar jag för något annat. Ett ljus tränger sej på. Jag viker försiktigt undan draperiet och låter det ligga i väntrummet. Alltså på den råspontade brädan som doftar jordgubbar. Så varder minneshinnan så länge och jag doppar en större pensel i den blå färgen som nu börjat torka på palettbrädan. Jag plattar till penseln mitt i klicken och låter den pressas ner för att tränga igenom den torra hinna som nu lagt sej däröver. Den spricker och små fragment av den blå färgen följer med penselhåren. Färgen tjocknar och jag tunnar ut den med lite vitt och ny violett färg.

 

Jag är på banan igen och handen arbetar snabbt och metodiskt över den övre delen som nu är himmel över sol. Himlen mörknar och ger kontrast till den ljusa världen därunder. Därunder en värld som inte känner mörkret men som anar dess närvaro och känner sej manad att skina desto mera för att visa hur ljus och fin den är.

 

Mörkret lägger sej i det stora ovan ,tätnar successivt och ropar till ljuset att fortsätta skina så mörkret kan skåda dess skönhet och ge dem bägge en framträdande roll i dramat. Eller var det tvärtom? Jag kommer inte ihåg....

 

Kvinnan ser mannen mitt i det glödheta ljuset men känner mörkrets närvaro.

I närvaron blir hon levande. Hon ler och vet dagarnas räkental. Idag är det oändligt men imorgon är det ett minne blott. Jag målar hennes hår rött.... klart och brinnande rött..Men att hon aldrig varit rödhårig det sa hon då jag färgat håret med väteperoxid. Jag hade hoppats på att det skulle förvandlas till en blont hårsvall med svagt skönjbara lockar men det blev sprött och svagt rödfärgat.

-Ingen i min släkt har någonsin varit rödhårig sa hon och blåstirrade på mej. Just då kunde hon inte minnas sin syster som hade eldrött hår.. Fast hon emigrerade ju till Amerika så det räknas väl inte.

 

Minneshinnan spricker plötsligt och mannen bakom altfiolen och som inte har någon pipa ringer till mej. Jag sätter mej yrvaket upp i sängen när jag väcks av det gälla signalen

Jag svarar Hallo............

Hej, det är farbror Arne...

och jag svarar säger att det här är ju absurt..

-Varför ringer du mej?

Du finns inte längre. Du är ett minne blott. Ni har ju flyttat båda två. Ni hör hemma bakom de pärlemorskimrande himlarna!

-Jag vill bara att du ska veta att vi har det bra kära du...säger mannen med en vilande och lugn stämma. Han låter glad. Han låter som de där läpparna jag nyss lät uppstå på hans tidigare uttryckslösa ansikte.

Hon hälsar till dej.

-Gör hon? svarar jag snabbt och förstår inte riktigt även om jag ändå gör det.

-Vad säger hon då? Jag andas snabbt och kastar ur mej orden medan hjärtat slår allt fortare.

-Hon säger att lammbullarna som borde varit gröt är nu våfflor och de smakar alldeles förträffligt. -Du borde pröva det nån dag.Hon blandade alltid i vatten i smeten. De blev så spröda och goda.

Min farmor kunde steka gröt i smör och grädda spröda våfflor, sen var hon också bra på att glömma.

Det minns jag alldeles säkert.

 

Det ni nyss läst är ett fragmentariskt exempel på hur några minuter i min målarprocess kan se ut under en alldeles vanlig dag. Minnena som blandade sej i palletten kom från min farmor och mannen som ringde var hennes son, pappas bror dagen efter sin egen begravning. Jag drömde det.

Och en tavla på min vägg därhemma av Tobiasse som jag älskar.Processen som jag nyss beskrivit var säkerligen både kortare och längre än den tid det tog för mej att berätta den för er.

Den är i ständig förvandling och vandrar mellan poesins uttryck till ett målardrag utan inlevelse till ett feberhet andhämtning hämtad ur ett minne. Den kan vara medvetet planerad, omedvetet en omformning av ett minne som väljer en ny skepnad. En bild från det förflutna som visar sej i sin sanna kostym eller en inblick i den ännu icke existerande framtiden. Den färdas med en rymrakets hastighet eller en gammal Fergusson över åkern. Att måla är som att resa inom ett oupptäckt poetiskt uppslagsverk. Ett verk på oändligt många språk.

Språk som bara jag behärskar men som jag i de flesta fall inte förstår eller känner till. Eller tror mej känna till.

 

 

Ibland slår jag upp betydelsen i min vida encyklopedi. Betydelsen kan komma rappt och säkert medan det en annan gång grumlar sej framför mina sinnen och jag har redan glömt att jag ville veta något.

Sedan finns det där som kallas skönhet, harmoni, balans, utmaning och spänning. Sagan som berättar hur det borde ha slutat. Symbolerna som skänker insikt. Det där som gör att betraktaren lockas till att beröras. Att ge betraktaren ett nytt seende. En insikt. Ett stycke yta där där dörren öppnas till ett förflutet, en framtid eller något som ger henne ro och harmoni. Ett igenkännande. En påminnelse om något som inte kan beklädas i ord. En tröst eller en efterlängtad upprättelse. I måleriet finns dialogerna, orden, viskningarna, rösternas dans, musikens toner och allt det vi inte förmår att förstå men som vi ändå känner.

 

 

Detta kallas också Expressive Arts...och är även ett av mina verktyg vid staffliet..

 

Ingrid

Uppsala den 19 juli 2011